"Det kommer vara värt det". En mening som drivit mig framåt, allra mest inatt. Jag pluggade fram till klockan 2.00 och ögonen föll ihop gång på gång. Jag hade tanken att jag totalvägrar att misslyckas så nära, det skulle vara som att snubbla på mållinjen. Jag ska kunna allt, jag ska inte ge de en chans till att kunna faila mig.
Klockan 4.00 var det bara att fortsätta, "Det kommer vara värt det". Och det var det.
Jag bokade flygbiljett hem i fredags för att åka hem på onsdagen. Jag kunde helt enkelt inte faila histologin eller genetiken. Jag gav mig själv en chans på vardera och mer än så behövdes inte.
Jag har sovit 5h sammanlagt under de senaste 48timmarna men jag är fortfarande igång för fullt. Att få sätta sig på flyget och tänka "Fan, tänk om jag måste åka tillbaka imorgon igen...". Klumpen i magen som varit där senaste månaderna började återigen kännas, pulsen slog. Jag landade på Arlanda och loggade genast in på min betygsida och jag hade passat genetikexam. Det kluriga med genetiken är nämligen att det är kryssfrågor och det är inte mycket som skiljer svaren åt och i vissa fall är mer än ett svar rätt så man känner sig aldrig riktigt säker.
Den sista pusselbiten är lagd, jag har bevisat för mig själv att jag klarar av det här, jag kommer klara av att bli läkare.
Från denna punkt blir det lättare nämligen, nedförsbacke sattsäga och det känns helt underbart. Jag kommer aldrig mer i hela mitt liv behöva plugga så intensivt som jag gjort detta halvår och det känns helt underbart.
Jag sitter nu på tåget, är i Hedemora om ca 30min och det säger jag bara, gud vilken lättnad att få vara i Sverige och få komma hem med stolthet och hedern i behåll. Klumpen i magen är borta och jag lyckligare än lyckligast.
Idag är jag stolt över mig själv.
