Det är totalt obegripligt, men om 19 dagar kan jag inte längre påstå att jag bor i Riga. Jag bor då på svensk mark igen. Mitt hem kommer återigen vara i Sverige, vilket är en känsla av skräckblandad förtjusning.
Riga har varit en sådan fundamental byggsten till den person jag är idag. Det är platsen dit jag flyttade som tonåring och lämnade som vuxen.
Jag har träffat vänner som har fungerat som en familj för mig. Jag har studerat den utbildning som jag drömde om som barn. Jag har spelat ishockey för både herrar och damer och representerat Lettland i turneringar. Jag har jobbat och betalat skatt här. Jag har haft lektioner för letter i hur man bokar taxibilar till kunder i Stockholm, liksom lärt Måns Zelmerlöw mina bästa breakdance-moves på en salsaklubb i gamla stan.
Jag har sett massvis med KHL-matcher, konserter, varit på fest med 10 000 andra studenter, arrangerat fester i lägenheter jag bott i dit 100 personer kommit. Ölfestival varje år som varit årets höjdpunkt.
Så mycket besök från nära och kära som kommit för min skull för att se hur jag har det och för att stötta mig.
Fan vad tacksam jag är för allt.
Jag skulle aldrig vara den personen eller den läkaren jag är idag om det inte vore för det här äventyret. Så mycket misär jag har fått se. Hur barn har blivit fruktansvärt illa behandlade, hur äldre inte har råd till mediciner om ens mat. Så mycket otroligt sjuka personer.
Så mycket duktiga läkare. Så många hemska professorer som pushat oss till tårar och sömnlösa nätter.
Så många gånger jag velat ge upp för att jag saknat min familj så mycket.
Nu är resan snart slut, och jag är evigt tacksam för att jag gjorde detta. Jag kommer sakna allt så obeskrivligt mycket.
Snart börjar nästa kapitel, och jag har fått en intervju som jag väntat på sedan jag var 13 år gammal.
Nu ska jag njuta av denna fantastiska stad och mina fina vänner och göra det bästa av de återstående 19 dagarna.
Kommentera